ATT LEVA MED SIN VÄRSTA FIENDE!

Jag lever ihop med min värsta fiende varje dag. Varje dag måste jag gå segrande ur en fajt med min  värsta fiende, alltså min ångest! Att behöva fajtas och ta sig fram i gräs som står mig över huvudet.
Det är en omänsklighandling. Det är för mkt för mig. Och ibland funderar jag på att ge upp, men bara för en KORT sekund. För vad innebär ge upp?! Jo det innebär att möta det som skapar min ångest. Just döden och att inte finnas med och vad det innebär.
Så ist blir jag förbannad och i och med min ilska föds också varje dag en glöd att kämpa vidare.
För jag har ju inget val.
Jag önskar jag kunde vara "normal", vara som alla andra, vara som jag var förr, lr iaf dom gånger när jag levt utan ångest, lr de dagar/år innan jag fick min ångest.
Jag har nu levt med den till och från i 14 år. 14 fucking år, och jag är så förbannat less på skiten.
Så less så det finns inte. Jag har ÄNTLIGEN faktiskt börjat ta tag i den och insett att jag vart rädd för att faktiskt göra något åt saken. På sätt och vis har jag gått runt i MÅNGA år med en offerrock på mig.
Men det är slut på det nu, det är dags för en ny era, dags för mig att ta över och styra denna båt i rätt riktning.. Jag har vart ute och "simmat" allt för länge nu!
Det känns sjukt bra, men också sjuuukt skrämmande.
Senast idag fick jag ha en ordentlig fajt med mig själv, och även idag kom jag till insikt med att jag nog gått runt och skyllt min ångest på något annat, t ex att jag vart trött lr har ont i magen lr liknande. För idag hade jag och Lollo bestämt att vi skulle på Afrodans, och det vill jag verkligen. Var typ senast 2 år sedan jag var på det sist och då tyckte jag det var sjukt kul.
Men det är också en stor press att behöva utsätta sig själv för något nytt, något främmande, främmande människor, känslan över att behöva prestera bland andra och allt det där som hör till, ni vet!
Jag sa till Lollo i bilen när jag hämtade upp henne att jag inte alls kände för det, att jag faktiskt t o m mådde dåligt över det, men att jag skulle iaf försöka att gå in och göra ett försök. För jag vet ju att är man väl där så brukar man inte gå.. Och det gjorde jag inte heller. 1 minut in i passet hade jag glömt alla tankar och känslor! Finnemang. Då har jag tagit mig över ännu ett hinder!
GRYMT GJORT!!!
Riktigt stolt över mig själv. Jag KAN ju, hallå lr!

Så idag tänkte jag somna med ett riktigt STORT leende på läpparna!
Ha en toppen kväll där ute nu....
KRAMAR!!