Känns så jädrans underbart att jag ÄNTLIGEN är på RÄTT väg igen.
Kunde inte vart bättre just nu, enbart ifall jag kunde vart helt ångestfri!
Men man kan ju faktiskt inte få allt!
Inte sant!!?!
Det sjuka är väll att mitt välmående är så himla mkt kopplat till min kropp och hur jag känner inför den. Men det är väll bara så det är!
Kan ju faktiskt vara så också att jag när jag tränar och går ner i vikt åstadkomma något, vilket gör att jag kopplar ihop mitt välmående med att jag går ner i vikt. Men det händer ju så himla mkt mer.
Man äter sundare, man tränar MKT mer, man rör sig, ja å så har jag ju börjar käka vitaminer också. Det enda som jag tycker är ett stort minus just nu är årstiden och mörkret.
Men det försvinner ju det med. Tids nog!
Jag var tvungen att smygväga mig dag, trots att jag egentligen har min invägning på söndagar.
Och visst stod vågen på lite minus, så jag kände mig peppad att faktiskt våga mig längst in i garderoben och ta fram mina gamla byxor. Och visst kom dom på, men för att dom skall sitta smäck behövas det några ynka minus till på vågen så är det också fixat! HEJA MIG!
Grym är jag, och det kommer bara bli bättre!
Nu skall jag bara komma på vad jag vill plugga till också, så blir det great!!! =)
KÄRLEK till LIVET <3
Kram på er!
Nu skall jag besöka sängen så jag är pigg och fräsch imorgon och orkar mig upp till gymmet, samt orkar med lite övertid på jobbet.
torsdag 22 november 2012
torsdag 15 november 2012
ATT LEVA MED SIN VÄRSTA FIENDE!
Jag lever ihop med min värsta fiende varje dag. Varje dag måste jag gå segrande ur en fajt med min värsta fiende, alltså min ångest! Att behöva fajtas och ta sig fram i gräs som står mig över huvudet.
Det är en omänsklighandling. Det är för mkt för mig. Och ibland funderar jag på att ge upp, men bara för en KORT sekund. För vad innebär ge upp?! Jo det innebär att möta det som skapar min ångest. Just döden och att inte finnas med och vad det innebär.
Så ist blir jag förbannad och i och med min ilska föds också varje dag en glöd att kämpa vidare.
För jag har ju inget val.
Jag önskar jag kunde vara "normal", vara som alla andra, vara som jag var förr, lr iaf dom gånger när jag levt utan ångest, lr de dagar/år innan jag fick min ångest.
Jag har nu levt med den till och från i 14 år. 14 fucking år, och jag är så förbannat less på skiten.
Så less så det finns inte. Jag har ÄNTLIGEN faktiskt börjat ta tag i den och insett att jag vart rädd för att faktiskt göra något åt saken. På sätt och vis har jag gått runt i MÅNGA år med en offerrock på mig.
Men det är slut på det nu, det är dags för en ny era, dags för mig att ta över och styra denna båt i rätt riktning.. Jag har vart ute och "simmat" allt för länge nu!
Det känns sjukt bra, men också sjuuukt skrämmande.
Senast idag fick jag ha en ordentlig fajt med mig själv, och även idag kom jag till insikt med att jag nog gått runt och skyllt min ångest på något annat, t ex att jag vart trött lr har ont i magen lr liknande. För idag hade jag och Lollo bestämt att vi skulle på Afrodans, och det vill jag verkligen. Var typ senast 2 år sedan jag var på det sist och då tyckte jag det var sjukt kul.
Men det är också en stor press att behöva utsätta sig själv för något nytt, något främmande, främmande människor, känslan över att behöva prestera bland andra och allt det där som hör till, ni vet!
Jag sa till Lollo i bilen när jag hämtade upp henne att jag inte alls kände för det, att jag faktiskt t o m mådde dåligt över det, men att jag skulle iaf försöka att gå in och göra ett försök. För jag vet ju att är man väl där så brukar man inte gå.. Och det gjorde jag inte heller. 1 minut in i passet hade jag glömt alla tankar och känslor! Finnemang. Då har jag tagit mig över ännu ett hinder!
GRYMT GJORT!!!
Riktigt stolt över mig själv. Jag KAN ju, hallå lr!
Så idag tänkte jag somna med ett riktigt STORT leende på läpparna!
Ha en toppen kväll där ute nu....
KRAMAR!!
Det är en omänsklighandling. Det är för mkt för mig. Och ibland funderar jag på att ge upp, men bara för en KORT sekund. För vad innebär ge upp?! Jo det innebär att möta det som skapar min ångest. Just döden och att inte finnas med och vad det innebär.
Så ist blir jag förbannad och i och med min ilska föds också varje dag en glöd att kämpa vidare.
För jag har ju inget val.
Jag önskar jag kunde vara "normal", vara som alla andra, vara som jag var förr, lr iaf dom gånger när jag levt utan ångest, lr de dagar/år innan jag fick min ångest.
Jag har nu levt med den till och från i 14 år. 14 fucking år, och jag är så förbannat less på skiten.
Så less så det finns inte. Jag har ÄNTLIGEN faktiskt börjat ta tag i den och insett att jag vart rädd för att faktiskt göra något åt saken. På sätt och vis har jag gått runt i MÅNGA år med en offerrock på mig.
Men det är slut på det nu, det är dags för en ny era, dags för mig att ta över och styra denna båt i rätt riktning.. Jag har vart ute och "simmat" allt för länge nu!
Det känns sjukt bra, men också sjuuukt skrämmande.
Senast idag fick jag ha en ordentlig fajt med mig själv, och även idag kom jag till insikt med att jag nog gått runt och skyllt min ångest på något annat, t ex att jag vart trött lr har ont i magen lr liknande. För idag hade jag och Lollo bestämt att vi skulle på Afrodans, och det vill jag verkligen. Var typ senast 2 år sedan jag var på det sist och då tyckte jag det var sjukt kul.
Men det är också en stor press att behöva utsätta sig själv för något nytt, något främmande, främmande människor, känslan över att behöva prestera bland andra och allt det där som hör till, ni vet!
Jag sa till Lollo i bilen när jag hämtade upp henne att jag inte alls kände för det, att jag faktiskt t o m mådde dåligt över det, men att jag skulle iaf försöka att gå in och göra ett försök. För jag vet ju att är man väl där så brukar man inte gå.. Och det gjorde jag inte heller. 1 minut in i passet hade jag glömt alla tankar och känslor! Finnemang. Då har jag tagit mig över ännu ett hinder!
GRYMT GJORT!!!
Riktigt stolt över mig själv. Jag KAN ju, hallå lr!
Så idag tänkte jag somna med ett riktigt STORT leende på läpparna!
Ha en toppen kväll där ute nu....
KRAMAR!!
torsdag 1 november 2012
Kost&Träning! My life....
God dagens!
Jag fick en sådan ide igår, att jag liksom skulle förändra min blogg lite.
Liksom fokusera lite mer på träning och kost i bloggen.
Visst det finns 100 miljoner andra som gör samma sak.
Å visst är det toppen att folk faktiskt lägger ner tid och energi på något så VIKTIGT här i livet!
Jag tänkte jag skulle göra d för min egen skull. För att jag svart på vitt skall få de hur saker och ting faktiskt fungerar när det kommer till just kost och träning.
Känner att jag under en tid har tappat motivation och känslan för träning.
Har ÄNTLIGEN hittat tillbaka till den. Detta sedan 1 månad tillbaka...
Vilket känns helt UNDERBART!
Dock stöter jag på kroppsliga problem hela tiden som sätter käppar i hjulen, och jag tvingas att ta det lugnt och vila kroppen, lr ta det lite lugnare.
Jag vill INTE ta det lugnare. När jag väl kommit igång är jag som en bulldozer!
På gott och ont. Ibland önskar jag att jag hade ett mellanläge. Men icke!
Hade jag haft ett mellanläge hade väll inte Jag vart Jag antar jag.
Iaf, så påverkar denna allt eller inget attityden mig negativt när jag stöter på problem längs vägen.
T ex när jag fått problem med ryggen, så får jag för mig att jag lika väl kan vräka i mig lite onyttigt, nu när jag ändå inte tränar.
Vart finns logiken i det?
Haha det är bara så idiotiskt så det finns inte..
Men jag tror att det är såhär att det ligger i mig sedan jag var väldigt ung, och min problematik med min vikt genom min uppväxt.
Jag lärde mig att stänga av vissa "tankar, tankebanor". Jag lärde mig att ljuga för mig själv. Lärde mig att se bort när jag egentligen bara borde kolla och tänka om.
Detta beteende sitter djupt i mig. Och det var det som tog mig från -23 kg på vågen till bara minus 13 kg på 1 år.
Jag ljög för mig själv och tittade bort när det bara hade räckt med ett enda litet erkännande och en liten puff i rätt riktning.
Nu får jag istället slita som ett djur för att gå ner de 10 kg som jag gått upp efter jag gick ner 23 kg.
Så jäävla FEL och så Jäääävla DUMT!
Jag hoppas att jag denna gången kommer ha lärt mig något när jag väl nått mitt mål.
Mitt mål denna gången är att gå ner mina 10 kg jag gått upp, samt gå ner 10 kg till.
Å när jag väl nått d målet faktiskt hitta rätt i träning och kost.
All ära till LCHF som hjälpte mig förra gången. Men en "diet" är inte d jag behöver.
Jag behöver lära mig att äta mindre och rätt. Man kan få ta en kaka, men inte 100 st.
Å det räcker med 1 kaka, 1 gång i veckan..
Jaa det finns mkt att tänka på.. Å jag e på rätt spår...
Men mitt mål med 10 kg till nyår känns lite långt bort just nu..
Men jag låter hoppet guida mig!
Nu skall jag invänta att Lollo ska komma hem, sedan skall jag till gymmet och träna lite LÄTT.
Jag är faktiskt svin rädd för att träna, men sjukgymnasten sa att det inte alls är någon fara sålänge jag kör på lugnt och sansat med lätta vikter och fokuserar mer på uthållighet. Samt att det inte gör ont efteråt...
Ha en toppen kväll nu!
Kram
Jag fick en sådan ide igår, att jag liksom skulle förändra min blogg lite.
Liksom fokusera lite mer på träning och kost i bloggen.
Visst det finns 100 miljoner andra som gör samma sak.
Å visst är det toppen att folk faktiskt lägger ner tid och energi på något så VIKTIGT här i livet!
Jag tänkte jag skulle göra d för min egen skull. För att jag svart på vitt skall få de hur saker och ting faktiskt fungerar när det kommer till just kost och träning.
Känner att jag under en tid har tappat motivation och känslan för träning.
Har ÄNTLIGEN hittat tillbaka till den. Detta sedan 1 månad tillbaka...
Vilket känns helt UNDERBART!
Dock stöter jag på kroppsliga problem hela tiden som sätter käppar i hjulen, och jag tvingas att ta det lugnt och vila kroppen, lr ta det lite lugnare.
Jag vill INTE ta det lugnare. När jag väl kommit igång är jag som en bulldozer!
På gott och ont. Ibland önskar jag att jag hade ett mellanläge. Men icke!
Hade jag haft ett mellanläge hade väll inte Jag vart Jag antar jag.
Iaf, så påverkar denna allt eller inget attityden mig negativt när jag stöter på problem längs vägen.
T ex när jag fått problem med ryggen, så får jag för mig att jag lika väl kan vräka i mig lite onyttigt, nu när jag ändå inte tränar.
Vart finns logiken i det?
Haha det är bara så idiotiskt så det finns inte..
Men jag tror att det är såhär att det ligger i mig sedan jag var väldigt ung, och min problematik med min vikt genom min uppväxt.
Jag lärde mig att stänga av vissa "tankar, tankebanor". Jag lärde mig att ljuga för mig själv. Lärde mig att se bort när jag egentligen bara borde kolla och tänka om.
Detta beteende sitter djupt i mig. Och det var det som tog mig från -23 kg på vågen till bara minus 13 kg på 1 år.
Jag ljög för mig själv och tittade bort när det bara hade räckt med ett enda litet erkännande och en liten puff i rätt riktning.
Nu får jag istället slita som ett djur för att gå ner de 10 kg som jag gått upp efter jag gick ner 23 kg.
Så jäävla FEL och så Jäääävla DUMT!
Jag hoppas att jag denna gången kommer ha lärt mig något när jag väl nått mitt mål.
Mitt mål denna gången är att gå ner mina 10 kg jag gått upp, samt gå ner 10 kg till.
Å när jag väl nått d målet faktiskt hitta rätt i träning och kost.
All ära till LCHF som hjälpte mig förra gången. Men en "diet" är inte d jag behöver.
Jag behöver lära mig att äta mindre och rätt. Man kan få ta en kaka, men inte 100 st.
Å det räcker med 1 kaka, 1 gång i veckan..
Jaa det finns mkt att tänka på.. Å jag e på rätt spår...
Men mitt mål med 10 kg till nyår känns lite långt bort just nu..
Men jag låter hoppet guida mig!
Nu skall jag invänta att Lollo ska komma hem, sedan skall jag till gymmet och träna lite LÄTT.
Jag är faktiskt svin rädd för att träna, men sjukgymnasten sa att det inte alls är någon fara sålänge jag kör på lugnt och sansat med lätta vikter och fokuserar mer på uthållighet. Samt att det inte gör ont efteråt...
Ha en toppen kväll nu!
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)