Jag är så trött på att hålla tyst, trött på att tro att jag är den enda. För inte fan kan jag väll vara den enda med denna slags ångest? Det går väll ändå inte! Mormor satte ett bra ord på min ångest i helgen. Existentiell sådan.. Existentiell ångest kanske man skulle kunna kalla den?!
Dock har jag vart "fri" sedan i måndags nu. Kanske för jag bestämde mig för att jag inte längre tänkte låta den styra mitt liv. Men rädslan finns där. Trots att jag försöker göra mig kvitt även rädslan. För den kan ju också skapa ångesten.. Åtminstone framkalla den..
Jag tror det finns en rädsla inom mig att jag skall bli kallad galen eller att folk ska tro jag är helt bakom flötet när det kommer till tankarna och känslorna kring min ångest.
Jag menar hallå, jag är rädd för att inte längre finnas, att inte längre kunna tänka mina tankar, att inte längre finnas helt enkelt.. Jag måste ju va så sjukt ego så det finns liksom inte?!
Det säger jag såklart lite skämtsamt :P Hihi.,..
Och hela grejen med döden och sådant däromkring. Alltså framtiden och det förflutna är för stort för mig att ta in. Kanske är det för att jag aldrig faktiskt tänkt på det och hur det egentligen är och sedan bestämt mig för att så funkar det. För alla tror vi olika. Vissa tror på spöken och ett liv ewfter detta, samtidigt som vissa tror att man bara ligger där i jorden. FYFAN jag skulle aldrig kunna tänka tanken att det bara blir svart och jag inte finns mer, då hade jag blivit galen. Visst är det sjukt. Att vi människor kan vara så olika och kräva och tycka så olika saker.
Min ångest har förstört MKT för mig. T o m mer än vad jag tror skulle jag tro. Det senaste har jag hajat det mer.. Menar hallå, jag kan inte ta reda på saker kring rymden, historia skrämmer mig och saker som inte direkt kan bevisas gör mig rädd.. Jaa vad har vi då kvar av livet? Asså nu menar ju inte jag att rymden har mkt med livet att göra, men historia och saker som kan bevisas och inte. Det sjuka är att när saker blir för stora för mig och jag inte riktigt kan förklara dom. Så får jag panik, alltså ångest och börjar tänka att jag kanske blivit lurad, att vi människor bara luras att tro si och så och att det inte alls är så som vi tror, eller att vi inte ens vet hälften av vad vi tror, och då menar jag inte i positiv bemärkelse. Jag liksom hittar på en egen verklighet. SJukt är det. Men det är den verklighet jag lever i sålänge jag har ångest.
Jag är trött på att vara rädd, trött på att det tar över mitt liv, ja jag är helt enkelt trött.
Och alla andra gånger jag fajtats med min ångest så har den alltid kommit tillbaka, så denna gången väljer jag att göra annorlunda, och prata om den och berätta om den. Och hoppas att det hjälper mig. Jag måste nog sluta vara rädd för vad folk ska tro om mig. Detta är jag så som jag är och känner emellan åt. Take it or live it liksom!
Jag kan inte vara något som någon annan vill att jag ska vara.
Bara detta inlägget gör att det känns bättre.
Nu vet ni hur "galen" jag är. Iaf så fick ni en inblick... Mitt hjärta är lättat, så smått iaf ;)
Nu skall jag söva lite tänkte jag =) ... NIGHTY NIGHTY
En extra tanke går till min underbara pojkvän som verkligen har förgyllt mitt liv på alla sätt!
ÄLSKAR DIG!! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar